Någon som vill ha skjuts?
Good evening sweetheart, you look calm and peaceful. I can feel it. Rätt känt rastaman. Men hade du sett mig igår hade du känt precis tvärt om. För då var det bilhyrardag. Tanken på att köra bil här på Grenada har alltid stressat mig.
De större vägarna är ofta helt ok men vägrenarna är risiga och övergår i odefinierade diken. Det innebär att alla kör oroväckande nära mittlinjen. Verkar också som det är mesigt att köra sakta. Härom dagen passerade jag en otäck trafikolycka. I en kurva ligger en minibuss på taket. Poliser dirigerar trafiken genom kaoset. I allt glassplitter ligger en man. Skönt, han rör på armarna.
I’m a natural born driver!
Det som oroat mig mest är ändå att de kör på fel sida vägen här i den forna brittiska kolonin. Har du någonsin känt så här att du skulle kunna flippa, släppa ratten och börja skratta hysteriskt om du kör åt fel håll i en rondell? Det har jag. Och det är inte okej. Men det här med höger och vänster kommer inte alls naturligt för mig. Jag måste tänka till eller kolla efter ärret jag fick när jag brände mig på ett strykjärn när jag var fem. Det är vänster. Svänger jag i en korsning tänker jag brännmärket, brännmärket, håll ut mot brännmärket så blir det rätt. En sak till: Vägskyltar hade underlättat för mitt obefintliga lokalsinne. Så det var med stor vånda jag signerade uthyrningskvinnan Nicoles papper.
Nicole från Gabriels Car Rental var jättesnäll mot mig.
När jag väl satte mig i bilen gick det hur bra som helst. Swish iväg till färgaffären och fixa färgprovet som blev fel. Tillbaka till hotellet med färgburkarna och sen bara, swish swish ner till gymet. Stolt över mig själv är jag redo för mörkerkörning till en bar med livemusik. Går också galant. YEAY, I’m a natural born driver liksom!
A ride to the gym anyone?
Dags att åka hem igen och nu är det såklart slut på det roliga. För att vi lättare ta oss upp ur en djup grop och samtidigt upp för en brant backe lägger min passagerarkompis Robert (obs, 21 år från Danderyd) i fyrhjulsdriften. När vi kopplar ur den igen är bilfan paj. Den accelererar inte och går knappt att styra. Medan jag krypkör hem saknar jag Zlatan, vår svennevolvo, och Akke. Insikten om att snart vara 13 000 självrisk-kronor fattigare smyger sig på mig som en svettig fleecetröja i den karibiska natten.
Sub och hans band The Edge var bra. Det var efter spelningen som skiten började.
På morgonen kommer Nicole och en snubbe från hyrfirman igen. De är borta en bra stund men ser inte alls arga ut när de kommer tillbaka. Du motormänniska tar dig för pannan och fattar att bilen inte hade hoppat tillbaka ordentligt i tvåhjulsdriften. MEN JAG KAN INTE SÅNT. Nu gick det bra utan att växellådan rök och jag kan ha det 13 000 kr roligare. Har tejpat fast fyrhjulsdriftspaken med silvertejp så att jag inte får för mig att prova igen. Efter det här traumat blev det ingen mer bilkörning denna dag.
Före solnedgången går jag ner och simmar omkring i havet. I motljuset närmar sig en läcker siluett i form av stå-upp-paddlaren Floyd. Nej, jag har aldrig provat stand up paddling. Ja, kanske jag gör det någon dag. Hej då. Varför inte i dag, säger han. Ja, varför inte i dag? Kan jag köra vänstertrafik, kan jag balansera på en surfbräda. Kravlar mig upp och paddlar iväg. Jag ramlade inte i.