Vänstertrafik, risiga vägar och dålig belysning. Det är en utmaning att köra bil på Grenada. Är på helspänn och samtidigt ascool när jag rattar runt ön.

Tutandet är ett eget språk. I Stockholm finns i princip bara det långa aggressiva men-är-du-heeelt-dum-i huvet-tutet. Här är kommunikationen betydligt mer välutvecklad. Först och främst är det ett eller flera snabba tryck på tutan som gäller. Till exempel det allmänna Här-kommer-jag-tutet. Ett annat vanligt, trevligt och ofta förekommande tut är Jag-stannar-gärna-för dig-tutet. Att då inte svara med Tack-tutet är lika oförskämt som att inte säga good morning till alla man möter på gatan.

Det officiella transportsystemet är uppbyggt av privata minibussar som går i skytteltrafik över ön. Stockholmsbusschauffören: Kolla där kommer en stackars sate springande, då stänger jag dörrn och kör så fort jag kan. Här saktar bussen in och tutar ett snällt Ska-du-med?-tut. Eftersom det finns oändligt många bussar drar de upp tut-frekvensen rejält. Så: Gilla tutantet eller åk hem.

Saint George’s. Absolut inte värsta backen.

Vägarna är smala, krokiga, branta och dåligt underhållna. Läskigast är att det ofta saknas vägrenar eller trottoarer. Istället kantas vägen av djupa diken, naturens egna eller gjutna i betong. Skräcken är att köra ner med ett hjul och fastna. Och det är lätt gjort. För den som är ovan vid vänstertrafik vill gärna hålla sig nära vägkanten. Min vän Lotten säger att jag alltid ska tänka att jag sitter mitt i vägen och kör. Då blir det rätt.

Har lärt mig att det går att ladda ner Google maps offline och ändå få navigeringen. Perfekt för en med noll lokalsinne.

Dessutom tillåter vägarna sällan högre hastighet än max 40 km/tim. Inte för att jag har sett några hastighetsbegränsningar eller fungerande trafikljus. Det verkar funka ändå. Men vissa som känner vägarna kör otäckt fort och jag försöker undvika att köra på kvällen då det inte heller verkar vara så noga med att ställa bilen efter ett glas. Tidigare har jag sett ett par hemska bilolyckor, en med dödlig utgång.

Förra helgen körde vi fyra mil till norra delen av ön. Det tog två timmar. En fin och spännande resa genom regnskogen i bergen, små byar där sången från söndagsgudstjänsten skrålade ut genom de öppna kyrkfönstren. Och på vägen tillbaka, grillfest på gatan i det där underbara sena eftermiddagsljuset. Pittoreskt från bilfönstret men säkert mycket fattigdom och tristess också för den som inte har möjlighet att hyra en bil och dra när man tröttnar.