Pandemi, klimatkris och krig. Går det lyxa med en resa då? Jag vet inte säkert men jag tror att jag tycker det. Behovet av omväxling och njutning får helt enkelt lära sig att samsas med maktlösheten och skammen.

Hornsgatan lördag morgon; två ukrainska killar baxar upp en säng och en bokhylla på en släpkärra. Min ex-ex-man Werner som lovat skjutsa till flygplatsen har precis skänkt några möbler som kan göra bättre nytta. Männen som jobbar här ska snart köra ner till Polen och förhoppningsvis möta upp och sätta sina familjer i säkerhet i Sverige. Sedan är planen att köra den långa vägen tillbaka och kriga för sitt folk. Och sen… Samtidigt stuvar jag in mina Rimowa-väskor i bakluckan. Sedan storbölar jag halva vägen till Arlanda.

Jag är på väg till min väns bröllop Karibien. Kanske stannar jag ett par veckor och solar när jag ändå är där. Så obegripligt orättvist. Får inte ihop det. Vet inte om det är okej. Pocketshop frågar om jag vill skänka pengar till Ukraina. Det vill jag såklart men känner mig både maktlös och patetisk när jag rundar av rejält uppåt.

Men nu sitter jag ändå här, mitt i natten, mitt över Atlanten och känner mig gladare än på väldigt länge. Jag klarade att tolka fyra olika länders covid-reseregler och att få med mig alla dokument rätt ifyllda utan att flippa. Flygbolagets sajt ligger nere och jag lyckades vara trevlig i de 30 incheckningsminutrarna det tog för den stackars människan som inte ens visste att Grenada är ett land. För inte alls länge sedan hade alltihop slutat i en panikångestattack och flera dagars horisontalläge, i sviterna av utmattning och postcovid. Men inte idag. Idag gick det bra. Jag känner lust och jag vågar göra grejer igen.

Min reseledare Jakob. Den enda människa jag känner som älskar flygplansmat.

Det kan i och för sig även bero på att jag har det bästa tänkbara ressällskapet i Jakob. Förutom att vi har väldigt kul ihop så har han gedigen erfarenhet som reseledare. I Östeuropa på 80-talet. Han berättar spännande historier för mig, om hur han guidade tanter och suspekt ensamresande män i S:t Petersburg och på Krimhalvön. Så ofattbart – igen. Nu vallar han mig. Han gör långa checklistor och laddar upp i Google drive tillsammans med digitala kopior av alla nya resedokument som krävs på 2020-talet. Perfekt.

Lever upp till mitt varumärke Happyli

Nu är det fem år sedan jag senast var i mitt andra ursprungsland Grenada. F E M   Å R! Det är covids fel, och utmattningens och mitt klimatansvar att inte slöresa långt i onödan. Nu tänker jag att vi trots allt elände ska fortsätta att leva och uppleva, att träffa vänner och släktingar som bor långt bort och våga drömma. Samtidigt behöver vi hitta sätt att vara medvetna och göra vad vi kan för att ta ansvar för planeten och varandra. Så om du stannar hemma den här gången, så postar jag lite sköna bilder och skriver igen om det händer nåt spännande i paradiset.