Neeej, inte vardag nu igen.
Då var det slut på det roliga för den här gången. Det vill säga fem härliga och lärorika veckor i Västindien. Just nu plågas jag av fruktansvärt svår jetlag. Förmodligen blir den värre av att varken min hjärna eller resten av kroppen har minsta lust att anpassa sig till den här tidszonen.
Min kropp passar helt enkelt bättre i Karibien. Den kände att den var bland kompisar bland de andra bastanta karibiska kropparna. Hormonsystemet blir stabilare när halva dygnet är ljust och halva mörkt. D-vitaminerna kommer inte från hälsokostaffären utan strömmar ner från himlen. Massor av fisk och roliga grönsaker på menyn. Jag var i och för sig tvungen att börja dricka öl och mojitos eftersom det inte gick att få tag på champagne. Troligen inte så bra för kroppen men gott och roligt.
Sista dagen fixade jag ghetto nails. Ett måste i Karibien. Jag kollar på mina tår minst en gång i timmen.
Att jag jetlag-nojar beror på att jag är sjukt dålig på att sova. Efter diagnosen utmattningsdepression som jag fick i dag för exakt två år sedan, är jag skiträdd för sömnrubbningar. Då kunde jag inte sova på flera månader och hjärnan kajkade ur totalt. Nojan blir också värre för att jag aldrig lyckats sova på nattflyg. Den enda gången jag kunde sova på ett plan var också den enda gången jag fick flyga business. Det var underbart att ligga i horisontalläge med en stor dunkudde och sippa favoritdrickat champagne. Jag bestämde mig för att hädanefter alltid sitta på rätt sida skynket. Nu hade jag inte råd med det men jag tänkte att här ska det minsann sovas ändå. Skumgummiproppar i öronen och Akkes jakthörlurar utanpå. Dunjacka och två filtar. Och så kronan på verket: tre sömnpiller. Sedan slocknade jag och vaknade inte förrän frukostbrickan dunsade ner på golvet. Jag har inget minne av hur jag kom av planet i London.
Om jag väntar med att tvätta den här högen finns det lite Grenada kvar i lägenheten.
Sista etappen från London hamnade jag bredvid den till synes helt normala advokaten Glen från Dallas. Tänk Ernst Kirchsteiger. Men sen kom det fram att Glen på allvar tänkte rösta på Donald Trump. Om ni inte visste det är Donald den ende som har kapacitet att ordna upp hela skiten i USA. Bakis på sömntabletterna orkade jag inte argumentera och Glen hade nog ändå inte lyssnat på en neddrogad, svart människa från det kommunistiska landet Sverige. Man blir rädd.
Den här killen kan gott göra lite reklam för Grenada. Titta vad glad Adrian Modiggård är över att mamsen äntligen kommit hem.
Efter det traumat var det trots allt mysigt att komma hem till min fina familj och till alla sköna jobbarkompisar på mitt kontor Happen. Borta är vintern och det är ljust till halv sex. Det är också bra.
I en månad har tanden känts skum. Det visade sig att min enda lagning hade spruckit och behövde bytas ut 🙁 Ibland är det praktiskt att dela dubbelsäng med en tandläkare.
Det jag inte saknat är omysiga vardagssaker som jag varit helt befriad ifrån. Som att jag förträngt att jag skulle betala in 40 papp privata pengar till Skatteverket. Tvätthögar och tandläkarbesök. Kilometerlånga mejl inför bostadsrättsföreningens ödesdigra årsmöte senare i veckan. Men skit samma hur det går på det mötet för jag kanske ändå inte vill bo här.