Fatta hur lite jag fattar.

Brun och hård utanpå. Vit och mjuk inuti. Och så en glasspinneryggrad som håller ihop skiten. Lite för stor och söt. Du blir sugen när du ser den men ingen orkar egentligen äta hela. Jag känner mig som en Magnumglass som håller på att smälta i solen.

Den ständiga frågan. Det är samma sak här som hemma, på gatan, på bussen: Var kommer du ifrån? Från Värmland – hen menar nog dialekten? Nähä. Ok, from Sweden då, Stockholm slash Grenada, my dad was born in Grenada.

Oftast upplever jag att folk frågar om mitt ursprung av nyfikenhet, i all välmening. Som ett sätt att inleda en dialog. Jag svarar snällt varje gång även om det är fruktansvärt tjatigt. Det hade bara känts så sjukt mycket bättre om mitt Grenada-svar hade betytt något på riktigt. Att det var grundat på något mer än enbart min hudfärg. Chokladhöljet på Magnumen.

Var kommer du ifrån?

För efter en månad här i Grenada så fattar jag hur lite jag fattar och hur mycket jag har missat i det här 50-åriga livet.

Jag fattar till exempel inte varför folk här inte fattar det här med service? Att du kanske får sälja mer om du pallar att säga hej eller fyra av ett fejk-leende när någon vill handla. Om du reser dig upp och lyfter blicken från mobilen kanske du rent av ser att du har en kund.

Jag fattar inte att de kör bil som sinnessjuka biltjuvar samtidigt som de är jättevänliga, blinkar, vinkar och släpper fram en i trafikstockningar.

Kollektivtrafiken består av oändligt många privata minibussar som kör i skytteltrafik över ön. Jag fattar att en full buss är bättre business än en tom och att det är därför de stannar och raggar passagerare längs vägen. Men jag fattar inte varför snubben som signalerat att han ska med, inte skyndar sig utan släpar sig fram demonstrativt långsamt, så att hela bussen får sitta och vänta medan en lång bilkö bildas på den smala vägen. Skulle 66:an vänta på mig hemma på Hornsgatan skulle jag springa fram, skriva ett fb-inlägg om händelsen leva på den resten av veckan.

Carlyn Haynes är redan vid 25 års ålder en av platscheferna vid bygget av Södra Karibiens största marina vid Clarkes Court bay. En grym tjej som styr upp snubbarna med järnhand, två telefoner och ett stort leende. Hon är jättetrevlig och har hjälp mig mycket.

Så här på internationella kvinnodagen undrar jag varför brudarna här verkar hata mig fast jag gör allt för att vara snäll och trevlig och osnobbig? Men när man väl lyckas få kontakt med kvinnor är de ofta hur sköna som helst.

Männen däremot verkar se sig som Guds gåva till mänskligheten. Åk till Grenada om du behöver komplimanger och uppmärksamhet. Det är ingen hejd på hur underbar du är. ”No you can not be from Sweden, you must come from heaven.” Åh tack, men jag har verkligen varken tid eller lust att prata med dig just nu.  Men en sak kan jag säga: Lär dig att ragga på din egen attraktionsnivå!

Den här coola mannen Marc är ett föredöme. Som rasta kollar han inte efter kvinnor. Den som ska komma, hon kommer när det är dags.

En annan sak som jag har tänkt på. Det finns inga barnvagnar här. Innan bebisarna kan gå bär man dem på armen. Så snart de kan gå får de helt enkelt promenera och föräldrarna går sakta i barnets takt. Det är fint att se. Trots att Grenada räknas som ett U-land finns det snabbt och gratis internet på offentliga platser, restauranger och till och med hos hålet-i-väggen-baren.

Erkänn att du får spader om någon okänd går och snokar i buskarna vid din tomtgräns? Men så tänker man inte här. ”Åh, du måste vara Georges dotter, så lik du är honom. Ska du komma och bygga ett hus här nu? Det vore så roligt, det har varit tomt här så länge.” Wow vilka underbara människor.

Precis så här saligt glad blev jag när jag träffade arkitekten Bryan Bullen på Cocoa arkitektbyrå. Han kan rita hus. Han förstår mig.

Men nu blir det inte så att jag ska bygga något hus på min farfars gamla tomt. Däremot har jag börjat kolla på andra lämpliga ställen att köpa en bit land och då finns det grejer att tänka på. Det för oss nordbor så eftertraktade sydvästläget med solnedgång bör man tänka till på. Om det inte är fritt blås bakom huset blir det lätt stekpanna framåt eftermiddagen. Precis bakom tomten med drömläget visar det sig vara fullt med squatters, folk som byggt små enkla hus på mark som de inte äger. Risk för tjuvpack och inbrott alltså. Området vid den nya stora marinan vid Clarkes Court bay spås en lysande framtid och där finns fortfarande land med utsikt att köpa till resonabla priser. Men vänta, så du menar att den där lilla gulliga ön där ute i bukten värsta knarkhandlarkobben?

Tänk vad mycket det finns att lära sig. Jag har bara skrapat på ytan. Samtidigt som jag är glad över möjligheten att göra den här resan har jag blivit lite sorgsen. Ledsen och, gud förbjude, nästan lite bitter över att jag inte fått mer Grenada tidigare. För jag inser att jag aldrig kommer kunna ta igen vad jag missat. Även om jag nu har ett pass och bygger ett hus här kommer jag alltid att vara utanför.

Så alla ni kloka föräldrar med mulitikultibarn: Erbjud dem möjligheten att upptäcka hela sitt ursprung. Jag var inte jättesugen på det när jag var liten men det är en stor gåva att ha tillgång till två kulturer, två språk. Att bli grundad i sin identitet och veta vad det är man svarar på den ständiga frågan: Var kommer du ifrån? För mig är det viktigare än vad jag hittills hade fattat.