Rött, grönt och gult.

I dag firas nationaldag här i Grenada. Independence day. Parader, flaggor och en massa patriotism. Det kanske blir så när ett land blir självständigt efter århundraden av kolonisering. Från mitten 1600-talet var ön fransk. Hundra år senare kom britterna och först 1974 blev Grenada ett självständigt land. Det är bara 42 år sedan.

Grenada ”strävar mot sitt öde”. Tja, kanske är det likadant i Sverige. Bara det att regeringen inte säger det i en pay off.

I själva verket hatar jag folksamlingar och festivaler, särskilt när det är 30 grader varmt. Men nu när jag är nybakad medborgare i det här landet känns det som en högtidlig plikt att närvara vid firandet. Eftersom jag är livrädd för vänstertrafiken har jag inte fixat någon bil än utan tog buss till partajet. Det var i och för sig bra, för på bussen satt en man med en gigantisk och välanvänd bibel i knät. Plötsligt tog han mina händer i sina och bad till Gud för mig. Sånt händer inte på 66:an.

Reggae music på högsta volym och Guds välsignelse på köpet. Klart roligare lokaltrafik här.

National Stadium. Hela arenan bar outfits i rött, gult och grönt. Så länge det är rött, gult eller grönt spelar det ingen roll hur det ser ut. Allt gills. Coolt.

Local businessman. Jag älskar coconut water.

Jag kom på att vi har för lite priser i Sverige. Här var det jättemånga som fick pris för att de hade gjort bra saker för landet. Startat en framgångsrik skola, sprungit hem ett WM-guld, gjort bästa calypsolåten och annat viktigt. Under halvtimmen jag kollade på prisutdelningen var det tyvärr bara en enda kvinna som fick pris bland alla män. Blev ju inte direkt förvånad här i macholand men det är ändå segt att det alltid är så. Men å andra sidan kom jag hit först igår kväll så jag har liksom inte hunnit leverera nåt än. Det kommer.

Pratade med den här kvinnan. Hon borde lätt ha vunnit priset Grenadas snyggaste och coolaste independence-mamma.

Grenadas grymmaste tjejer. Men kolla in den lilla lilla tuffingen.