Welcome home.

Jag sitter på planet de har precis delat ut immigrationslapparna. Om bara några timmar ska jag för första gången få prova mitt grenadinska pass som jag fick i somras. Jag kommer att gå förbi alla de här 300 blekfeta britterna som sitter och nyser och snorar runt omkring mig. Jag går direkt till kön med de stora rumporna, den eleganta gråa afrofrillan och hip hop-kepsen. Den normalt så sura passkontrollanten kommer inte att fråga vad jag ska göra i Grenada, varför  jag har ett svenskt pass fast jag inte ser svensk ut eller hur länge jag ska stanna. Istället brister hon ut i ett stort leende och säger: Welcome home sister! Eller inte. För jag fattar ju att det här landet inte har väntat på mig i 50 år; Vem är Li? Var är Li? När kommer hon? Det är bara jag som har drömt och längtat och undrat.

Jag behöver soul-searcha, så är det nog.

Efter en radda härliga och soliga semesterresor ska jag ta reda på hur det är att vara här själv. I en månad ska jag känna efter om det är lika coolt som i mina dagdrömmar, om det går att knyta kontakter, om det finns något jag skulle kunna jobba med, om jag står ut med det långsamma, det oföretagsamma, värmen och vänstertrafiken. Jag känner några på ön men har inga nära släktingar. Kan man känna samhörighet med en nation, ett land som man aldrig har bott i ? Är det patetiskt?

Jag har redan bestämt att det är helt okej om jag får spader efter ett par veckor, ändrar biljetten och åker hem till Hornsgatan igen. Då vet jag i alla fall en gnutta mer om landet som gav mig min hudfärg men inget mer. Landet där min pappa föddes för 69 år sedan, i den lilla byn på sluttningen ner mot Karibiska havet. Sapodillaträdet på min farfars tomt har blivit stort nu.

Jag behöver soul-searcha lite, så är det nog. Jag skriver av mig här ibland. Haka på om du vill.

One love

Ps. Snubben i passkontrollen sa verkligen: I can see you are living abroad. Welcome home. Då började jag nästan gråta.